Varje vinter händer det. När snön lagt sig och förvandlat skogen till en ljuddämpad och aldrig riktigt mörk plats. När skogsfåglarna flyger upp ännu plötsligare och spåren efter de vilda djuren antyder en obeslutsamhet om vart de egentligen är på väg. Då laddar min Sissi ett par extra cylindrar och det går undan i skogen! Terrängsäker som hon är tycks hon veta exakt var hon ska sätta hovarna trots att man inte ser något av underlaget. För en vecka sedan var det backarna upp från Almhult som passerades i expressfart. När det väl planade ut ökade farten lite till och Sissi avfyrade några ordentliga glädjeskutt! (Lite extra spännande när man rider med barbackagjord utan stigbyglar ;-)  Att sedan stanna och vänta på min gamla golden Candy var inte populärt... Efter en stund kom en trött hund lufsande och vi kunde fortsätta i ett mera sansat tempo. Jag minns med saknad hur de bara för ett par år sedan höll jämna steg och tävlade över gärden och skogsvägar. Tyvärr måste jag inse att Candy faktiskt är gammal med allt vad det innebär...

Nu är det inte bara på marken det ligger snö utan även på alla nedhängande grenar. När vi passerat ligger den snön på hästen, vojlocken, jackan, innanför jackan o s v. Innan vi hemma från sådana rundor ser vi ut som om vi rullat oss i snön båda två! Men vad gör det när man gång på gång får uppleva fröken Sissis känsla för snö   

Igårkväll var Anna och jag ute med de gula på en kvällstur. Temperaturen var på väg uppåt och det började bli halt på den plogade delen av vägen. Därefter var det som att rida i en dröm med ljudlösa snöpulsande hästar som svävade fram i mörkret! Det enda som hördes var lite sadelknarr och frustanden från hästarna.

Det är sådana ögonblick som gör det värt allt slit som det innebär på vintern att ha hästar!

/Annika