Idag var det dags för den traditonella julridutflykten med Joels kusin Elin som bor i en annan del av landet, och gärna rider Sissi när tillfälle bjuds. Idag red vi genom skogen till Gäddereds motorstadion och det var extremt blött i skogen. Men det hindrar ju inte våra fyrbensdrivna gula terrängfordon! De vadade på och efter trekvart var vi framme i Gäddered. Därefter ökade vi tempot betydligt och satte nytt rekord upp till Timmeråsen! Där väntade korvgrillningspatrullen och höpåse till hästarna!

Elin och Sissi

En del gräs fanns det kvar också -nu finns det något mindre :-)

Andreas med en vindpinad Enzo...

Bättre att sitta i farmors knä i den fina grillplatsen som Hässlehus fritidsgård byggt!

Joel med dagens fynd: ett rådjurskranium!

Gårdagens ridtur slutade i totalt mörker. Strax efter tre på eftermiddagen gav oss Sissi och jag iväg på en runda, bland annat i syfte att utforska ridvägar mellan Gäddered och Svaneholm. Vägen till Gäddereds motorstadion är en stig genom skogen, som mestadels avverkas i skritt. Söder om motorbanan finns ett antal fina grus- och skogsvägar och det var dem jag vill åt! Visst, det började skymma, men jag visste ju ungefär vilken väg vi skulle. Ungefär som när jag ska någonstans med bilen: en koll på kartan i förväg och sen kör jag ”på gehör”. Har hittills alltid kommit dit jag ska!

Som vanligt blev Sissi pigg och framåt av nya vägar, men det var en bit och innan vi kom tillbaka till motorstadion var det rejält mörkt, men nu hade vi ju bara de vanliga två kilometrarna genom skogen kvar. Alternativet att slå läger i skogen fanns ju liksom inte... Som den kloka, lugna häst hon är traskade Sissi på med jämn fart medan det blev allt svartare omkring oss. Inte det minsta tecken på oro visade hon, och ingen av oss är mörkrädda. Vad finns det att vara rädd för i skogen? Ser man ingenting får man sluta sig till av markens lutning, vilket håll hästen svänger och hur hovtrampet låter var man befinner sig, så jag visste ganska exakt var vi befann oss hela tiden. Visst var det väl någon granruska som kliade mig på näsan, men inga blessyrer! Till slut var vi tillbaka på Koerhult, totalt bländade av lysrören i stallet. Då upptäckte jag att Sissi hade pannlugen full av kardborrar som satt som papiljotter!

Ännu en gång visade hon vilken fantastisk häst hon är, och vilken terrängkänsla hon har! Det som skulle kunnat vara en riktigt otäck upplevelse blev i stället något av det häftigaste jag varit med om på länge!

För knappt ett år sedan red jag delvis samma väg i snö och fullmåne, också det var en minnesvärd ridtur i silverskimrande skog. Det var dessutom något av det mest romantiska jag varit med -nej, det utspelades inte någon romans varken mellan ryttare eller hästar!- utan i klassisk kulturhistorisk betydelse! Romantikens diktare hade fått mycket inspiration den kvällen!

Syftet med gårdagens runda var som sagt att utforska nya ridvägar, och visst hittade jag några riktigt bra. Ska bli intressant att se och rida dem i dagsljus också!

/Annika

Sedan en vecka har vi inte längre hemtelefon, och därför inte heller bredband via telefonen. Det mobila bredbandet bokade jag i god tid, hos en annan leverantör som har god täckning här ute i bushen, men på grund av diverse leveransstrul blev det i alla fall ett avbrott på en vecka här. Tycker inte att jag behöver vara ständigt uppkopplad och är väl bara en "periodare" på till exempel FB, men oj vad jobbigt det är att inte kunna kolla mail, väder, nyheter och annan info när man vill!

Nåväl, nu är jag tillbaka! Har samma e-post och mobilnummer, men hemnumret kan ni som sagt radera!

Igår var lilla Alba inne i hästtransporten för första gången -det är mycket som är första gången när man ännu inte är en månad gammal- bara för träningens skull. Efter viss tvekan, lite stöttning och en tillsägelse från sin lättlastade mor gick hon in! Åkturen begränsade sig till att backa och vända släpet på gårdsplanen och hon stod helt stilla och lugn hela tiden. Duktig tjej!

På eftermiddagen var det dags för en träningsrunda med Alde. Hann inte mer än få på sadeln förrän det började åska och regna. In i boxen och käka hö (Alde) och fram med roller och penslar och måla vidare i stallet (jag). Till slut klarnade det upp och vi gav oss iväg. På ryggen hade hon förutom mig den sadel jag hade till mitt varmblod som gick ur tiden 1979... Av olika skäl har jag sparat den i alla år, och den är fortfarande en bra sadel. Vilken flashback det var att rida med den igen! Dessutom på en häst som är väldigt lik mitt varmblodssto. Alde fortsätter att göra framsteg och övervann många "hinder" på vägen, som knakande ljud inifrån skogen -sabeltandad tiger?- enorma timmerhöger bredvid vägen -kan lura en björn bakom dem- och okända hästar i hagarna vi passerade. Bilar och konstiga fordon har hon inga problem med, rutinerad travhäst som är. När vi kommit till Flyxhult cirka fyra km  bort kom ösregnet. Så hemvägen blev en uppföljning till den vattenträning jag utsatte henne för dagen innan under en promenad till fots i skogen. Självklart är det stor skillnad på en vattenpöl på grus- eller asfaltvägen och ett vattenfyllt dike i skogen. På vägen ser man ju att det inte finns några krokodiler som lurar på botten!

Kära Alde, Sissi skulle ha skrattat åt dig om hon hade sett hur rädd du var i skogen! Men då hade jag fått påminna henne om att hon inte heller vågade gå i vatten när vi köpte henne! Det mesta går att lära sig med tålamod och rätt inställning från oss tvåbenta...

Efter en hel del funderande har nu Geishas föl fått sitt namn! Med tanke på rasens ursprung ville jag ett namn med anknytning till  Skottland, men som ändå var kort och lätt att säga. Något som hon verkligen blir kallad för! Långt innan anglosaxarna och det engelska språket nådde Skottland och de skotska öarna talade man gaeliska, vilket många fortfarande gör, och namnet på det vi kallar Skottland var då Alba, så det fick bli hennes namn! Som gammal latinare tycker jag ju också det är lite roligt att alba på latin betyder den vita, så eftersom hon är svart :-P

Idag har Anna varit här och vi gick promenad med mor och barn -första gången Alba var utanför gården! Hon skötte sig utmärkt för att vara nybörjare :-)

  Tre av mina "barn"!

Efteråt var hon helt slut och ögonen gick i kors -men efter en liten slurk högoktanig mammamjölk var hon på banan igen!

Hästaktiviteterna avslutades med att Joel borstade sin Hippo tills de sken ikapp!

/Annika

Varje vinter händer det. När snön lagt sig och förvandlat skogen till en ljuddämpad och aldrig riktigt mörk plats. När skogsfåglarna flyger upp ännu plötsligare och spåren efter de vilda djuren antyder en obeslutsamhet om vart de egentligen är på väg. Då laddar min Sissi ett par extra cylindrar och det går undan i skogen! Terrängsäker som hon är tycks hon veta exakt var hon ska sätta hovarna trots att man inte ser något av underlaget. För en vecka sedan var det backarna upp från Almhult som passerades i expressfart. När det väl planade ut ökade farten lite till och Sissi avfyrade några ordentliga glädjeskutt! (Lite extra spännande när man rider med barbackagjord utan stigbyglar ;-)  Att sedan stanna och vänta på min gamla golden Candy var inte populärt... Efter en stund kom en trött hund lufsande och vi kunde fortsätta i ett mera sansat tempo. Jag minns med saknad hur de bara för ett par år sedan höll jämna steg och tävlade över gärden och skogsvägar. Tyvärr måste jag inse att Candy faktiskt är gammal med allt vad det innebär...

Nu är det inte bara på marken det ligger snö utan även på alla nedhängande grenar. När vi passerat ligger den snön på hästen, vojlocken, jackan, innanför jackan o s v. Innan vi hemma från sådana rundor ser vi ut som om vi rullat oss i snön båda två! Men vad gör det när man gång på gång får uppleva fröken Sissis känsla för snö   

Igårkväll var Anna och jag ute med de gula på en kvällstur. Temperaturen var på väg uppåt och det började bli halt på den plogade delen av vägen. Därefter var det som att rida i en dröm med ljudlösa snöpulsande hästar som svävade fram i mörkret! Det enda som hördes var lite sadelknarr och frustanden från hästarna.

Det är sådana ögonblick som gör det värt allt slit som det innebär på vintern att ha hästar!

/Annika

Zeldas kull är nu två veckor och det börjar bli trångt vid mjölkbaren! Lilla Bella har haft lite svårt att hävda sig mot syskonen så hon har bott med mormor Undine och hennes tio dagar yngre ungar. Undine hämtade henne till sig när jag vägde dem en kväll, och Zelda verkar inte ha märkt att det saknas en. Underbara mammor är de men matematik är väl inte deras starka sida! Eller så var de helt enkelt överens om att det var en bra lösning.

Alla växer stadigt och det finns nu nya bilder på B-kullen! De tigrerade tjejerna är silver och Bella är eventuellt smoke. Tiden får visa!

C-kullen blir en vecka imorgon, men eftersom det i stort sett är mörkt när jag kommer hem får vi se om det blir några bilder.

Den här helgen har det varit snöslask och grådask -det känns som om det aldrig blivit riktigt ljust på dagarna. 

Igår blev det en runda med Sissi och vagnen (fick brodda för första gången i år) och det var inga problem att köra i snön. Joel åkte med och han börjar lära sig röstkommandona. Sista biten upp till gården fick han ta över tömmarna själv och det en mycket stolt liten kusk som körde uppför den branta backen!

Idag var jag ute med Sissi och hittade en underbar skogsstig som vi inte varit på innan -där fanns t o m nedfallna träd som vi hoppade över! Härligt med pigg och glad fjording i skogen  

/Annika

I måndags 15 november fick vi fem underbara små barn till Undine och "Sigge"!

Jag trodde de skulle komma under helgen, så det var lite jobbigt att åka hemifrån på måndag morgon. Lennart var hemma så de var inte ensamma, men jag vill ju inte missa en sådan händelse! När jag kom hem från jobbet hade ingenting hänt så jag gick ut i stallet och gjorde i ordning till hästarna, och när jag kom in efter en timma satte hon igång. Nu var matte äntligen på plats  . 

Allting gick jättebra och alla fem barnen mådde fint och hade bra vikter: från 104 g, minsta honan, till 144 g, siste pojken.

Just nu har vi ett fantastiskt månsken härute och i gårkväll var jag ute på månskensritt med Sissi och hundarna. Pannlampan med lysdioder släckte jag efter en stund för den behövdes inte! Dessutom låg dimman över ängarna -riktigt mäktig älvdans med andra ord!

Idag var det lilla Geishas tur att röra på sig och det blev tömkörning ut till vägen och brevlådan. Joel och hundarna var också med och förutseende nog hade jag tagit med Joels hjälm, eftersom liten man med korta ben brukar bli trött efter en stund! Mycket riktigt -när backarna började var det dags att hiva upp honom på Geisha och sen var det slut på gnället  . 

/Annika